Mokhtar: ’’Jag har kämpat hårt för att komma dit jag är”

Mokhtar föddes i Somalia som mellanbarn i en stor syskonskara. Hans pappa arbetade som sjöman, bland annat i Sverige. I början av 80-talet flyttade hela familjen till Göteborg. De fick en lägenhet i Högsbo och när Mokhtar började i förskolan var han det enda barnet i klassen med utländsk bakgrund. 

”Jag hade bara svenska kompisar under min uppväxt. Vi var ute och lekte hela dagarna och jag följde ofta med hem till deras familjer. Utåt sett var jag glad och social, och jag hade många vänner. Men hemma var det problem. Pappa tyckte att jag var för självständig och att jag inte lydde honom tillräckligt. Han arbetade ute på sjön och brukade vara borta i tre månader i sträck, den tiden var som frihet för mig. Då kunde jag leva precis som mina svenska kompisar. Mamma var väldigt snäll men ibland sa hon att om du inte sköter dig så säger jag till pappa. Jag utvecklade en stark rädsla för pappa, jag var alltid rädd för hur det skulle bli när han kom hem”.

De perioder när Mokhtars pappa var hemma från jobbet blev allt svårare. En gång gick Mokhtar emellan ett bråk mellan föräldrarna, för att hans pappa inte skulle slå hans mamma. Då gav sig pappan på Mokhtar i stället, och efter det blev Mokhtar pappans främsta måltavla. 

”När pappa var hemma ville jag inte gå hem efter skolan, för då visste jag att jag inte skulle få lov att gå ut igen. Och det var så skämmigt att berätta om det för mina kompisar eller för deras föräldrar. Så när jag följde med någon kompis hem och de frågade om jag ville äta middag med dem så tackade jag alltid nej och sa att jag skulle äta middag hemma. Men jag gick inte hem utan stannade kvar ute till sent. Jag var alltid hungrig och blev allt tunnare. Jag minns hur långa stegen hem var när jag till slut gick hem, jag var så rädd för vad pappa skulle göra.” 

Som tolvåring började Mokhtar utveckla ångest. Den första ångestattacken kom i kön till kassan i mataffären dit han gått för att handla åt sin mamma. Misshandeln hemma blev allt värre. Det var slag med käppar och knytnävar, men värst var förnedringen, spottloskorna och de ständiga hoten om våld. 

”Han kunde skicka i väg familjen från middagsbordet och säga att han och jag skulle fixa disken. Så fort mamma och mina syskon gått ut satte han igång. Han bröt ner mig psykiskt, jag fick svårt att sköta skolan och mina första betyg var inte alls bra. Ångesten bara växte och jag såg ingen framtid alls framför mig. Men samtidigt var skolan en fristad, där jag hade vänner och snälla lärare”. 

Mokhtar var ständigt blåslagen. Flera gånger gick han till kuratorn för att berätta, men vände alltid precis innan han knackade på dörren. Till slut reagerade skolan på blåmärkena och Mokhtars försämrade mående, och kallade hans föräldrar till möte. 

”På mötet frågade vände sig kuratorn till mig och frågade om jag blev slagen hemma. Men jag vågade inte säga ja, för pappa satt ju precis bredvid mig. Så inget hände. På jullovet i sjuan provade jag alkohol för första gången ihop med några kompisar. Jag kände direkt att ”det här är min grej”. Oron, och rädslan för att få en ångestattack, allt släppte när jag blev berusad.”

I nian hotade Mokhtar att rymma hemifrån. Då fick hans mamma nog och skilde sig från pappan. Men pappan kom ofta och hälsade på, och våldet fortsatte. När Mokhtar hoppade av gymnasiet på grund av ångestproblematiken tog hans pappa med honom till Somalia på ”uppfostringsresa”. 

”Jag ville inte åka, men blev pushad till det. Jag tänkte att det kanske skulle kunna föra oss närmare varandra, och att pappa skulle sluta slå. Men det blev sju månaders helvete. Det fanns ingen alkohol där, det var väl i och för sig bra, men jag mådde så fruktansvärt dåligt.”

”Ett par år efter att jag kommit hem flyttade vi, min mamma och mina syskon och jag, till England för att komma undan pappa. Under tiden vi bodde där fick pappa demens. Han dog ett par år senare. Då tog mamma med mig till Somalia igen, hon sa att jag måste hitta mig en fru där. Jag fick en månad på mig. Jag träffade en kvinna som jag tyckte om. Det var inte kärlek, men vi tyckte ändå om varandra. Jag trodde nog att jag kunde gifta mig och sedan annullera giftermålet så snart jag kommit hem till Sverige igen. Men släktingarna lät mig inte lämna Somalia. Efter ett tag blev min fru gravid”.

Mokhtars första barn föddes 2005, en pojke. Familjen flyttade till Sverige och ett par år senare fick de ytterligare en son. Men Mokhtar drack mer och mer. Han var arbetslös, mådde väldigt dåligt psykiskt och gick på socialbidrag. 

”Min fru ställde ett ultimatum. ”Antingen slutar du dricka eller så skiljer vi oss”. Men jag kunde inte sluta, så hon lämnade mig. Hon fick behålla lägenheten och jag flyttade hem till min mamma och syster. Jag började dricka ännu mer. Men aldrig när jag hade barnen hos mig. Det bästa jag fått i mitt liv är nog samvetet, jag ville aldrig vara berusad när jag var med dem. Och jag skulle aldrig ens tänka tanken att slå dem. Jag ville verkligen vara allt det som min pappa aldrig var. Men alkoholen tog över mer och mer, jag drack för att döva samvetet, drack för att slippa ångesten och för att inte minnas. Till slut fick jag nog och gick till socialtjänsten för att få hjälp”.

Efter att ha bott på några olika boenden fick han plats på Tillfället, ett boende i Göteborg där pågående missbruk är tillåtet. Där nådde Mokhtar den absoluta botten. 

”Det var som en fristad för missbrukare. Jag fick bra mat och tak över huvudet – men hade också lätt att få tag i alkohol och droger. Det slutade med att jag fick en stroke och blev inlagd på Sahlgrenska. Jag var väldigt illa däran. Innan jag skrevs ut ringde jag min socialsekreterare Thomas. Han lyckades ordna en plats på ett behandlingshem i Småland där jag fick vara i nio månader. Det räddade mig.”

När behandlingstiden var slut hade Thomas kontaktat Skyddsvärnet och ordnat en lägenhet med stöd. 

”Jag blev så fint bemött och fick väldigt bra hjälp av min stödperson Peter. Jag gick med i Länkarna och lovade mig själv att hålla mig nykter. Men efter drygt elva månader var det som att något slog slint i mig och jag tog ett återfall. Peter höll kontakten ändå och ordnade en tid hos Skyddsvärnets psykolog. Han och psykologen trodde på mig, och gav mig en ny chans. Och då vände det – sedan dess har jag hållit mig nykter.”

Mokhtar fick först en träningslägenhet med mycket stöd. Därefter fick han ett referensboende som innebär att du, om du klarar att betala hyra och sköta dig enligt hyreslagen, kan få ett eget kontrakt.

”Efter ett år i referensboende fick jag äntligen en egen lägenhet. Det var en otrolig känsla. Nu har min yngsta son flyttat hem till mig. Jag har alltid varit öppen med mitt missbruk och min historia. Och jag är stolt över att jag, trots mitt missbruk, kunnat vara en närvarande pappa. Men när jag drack var det som att barnen fanns för min skull, för att hålla mig uppe. Nu är det jag som lever för mina barn i stället, och gör allt för att finnas för dem, vara närvarande och engagerad. Och mina barn mår bra. De har inte ärvt min ångest. Det är klart att jag känner skuld för att jag missade en stor del av deras uppväxt. Men jag missar aldrig ett tillfälle att berätta för dem hur mycket jag älskar dem och hur stolt jag är över dem. Saker jag själv aldrig fick höra från min pappa”. 

Idag jobbar Mokhtar som Peer Support på ett av kommunens BMSS-boenden (Boende med särskilt stöd och service) för personer med ångest och andra psykiatriska diagnoser. Peer Support innebär att personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa utbildas till att arbeta som stödpersoner inom verksamheter som erbjuder vård, stöd eller rehabilitering. Genom att dela sina egna erfarenheter och erbjuda emotionellt stöd kan stödpersonen hjälpa andra att känna sig mindre ensamma och mer förstådda.

”Det händer ibland att ångesten kommer tillbaka. Men då kan jag säga det på jobbet, att idag mår jag dåligt, och då pratar vi om det. Det blir ett sätt att mötas, och de boende och jag kan hjälpa varandra. Jag ser alltid fram emot att gå till jobbet, jag trivs med att få jobba med människor och känna att jag gör nytta. Jag har kämpat hårt för att komma dit jag är idag, och jag är stolt över det. Mitt samvete fick mig att lämna skiten bakom mig, jag skulle aldrig kunna leva med att mina söner far illa. Idag ser jag ljust på framtiden.”