Elle: ’’Nu trivs jag bra, det känns som om jag  börjar hitta rätt i livet’’

Elle har känt sig sviken av vuxenvärlden så länge dem kan minnas. Som nioåring fick Elle diagnosen Aspbergers syndrom, en neuropsykiatrisk diagnos som kännetecknas av hög intelligensförmåga men också av svårigheter i kontakten med andra människor. Elle var tystlåten, blev mobbad i skolan och kände sig inte förstådd av vare sig lärare eller andra vuxna.  

”I lågstadiet brukade läraren ta mina hemläxor och prov och hålla upp dem inför hela klassen, som ett exempel på hur en inte skulle göra. Jag skämdes varje gång. Jag minns särskilt en händelse i fjärde klass när jag skulle be en lärare om hjälp. Hon var upptagen och hörde mig inte, jag pratade ju så tyst. Så jag tänkte att om jag petar lite på henne så märker hon mig nog. Jag glömmer aldrig hennes blick när hon vände sig om och skrek åt mig att jag inte fick peta på henne, att jag skulle lära mig att prata i stället. Lärarna kommenterade det mesta jag gjorde, hur jag åt, hur jag tvättade mina händer och hur jag var på rasterna. De fick mig att känna mig fel och annorlunda.”

Elle fick allt svårare att komma i väg till skolan. Alla platser utanför hemmet kändes stökiga och osäkra, hemma var den enda trygga platsen. Lärarna anmälde skolfrånvaron till socialtjänsten. Det ledde till att Elle i perioder blev placerad i jourhem och familjehem för att få ordning på skolgången. 

”I familjehemmen kallades jag för ”lånebarn”, det är ett hemskt begrepp. Ofta behandlades jag och familjens biologiska barn olika, jag kände tydligt att jag var mindre värd och jag tyckte det var så orättvist. Och rätt som det var kunde de säga att de inte ville ha mig längre, och skicka i väg mig igen. Varför var jag inte tillräckligt bra? Varför ville ingen ha mig?”

I högstadiet blev Elle placerad enligt LVU, lagen om vård av unga, i ett familjehem i en annan kommun. Det skulle bara vara tillfälligt men kom att bli den värsta perioden i Elles liv. 

”Familjehemsmamman smutskastade min mamma inför socialsekreteraren. Socialtjänsten beslöt att placeringen skulle bli permanent och mamma förlorade vårdnaden om mig. Det var som att jag förlorade hela mitt liv. Mitt hemma, min familj och hela min trygghet, allt försvann och nu skulle jag plötsligt leva vidare i någon annans hus. Min nya familj gillade inte att jag spelade trumpet, de ville att jag skulle hålla på med sport i stället, för det passade dem bättre. Jag vägrade sluta med musiken men fick själv ta mig den långa vägen med tåg till repetitionerna i Göteborg. En kväll missade jag precis tåget hem och kom för sent till middagen. Jag var vrålhungrig. Men de hade slängt maten och inte sparat någonting till mig. De sa att jag fick skylla mig själv om jag kom för sent. Vem kan göra så mot ett barn?”. 

I den nya skolan kom de flesta från ordnade ”villa-volvo-vovve-familjer”. Elle blev utstött av de flesta, men lyckades hitta ett par killar som precis som Elle var lite annorlunda, och gillade manga och anime. Tillsammans bildade de en grupp som hängde ihop och fick skoldagarna att kännas lättare. 

”Jag hade redan bytt skola så många gånger och tänkte att okej, nu får jag bara få det här att funka. Men min familjehemsmamma tyckte inte om att jag inte var som de andra, som flickorna i skolan. Så hon tog mig till en frisör och uppmanade mig att blondera håret, för att ”passa in bättre”, som hon sa. Det var inget jag skulle välja att göra själv, men hon fick mig att tro att det var det bästa. Sedan satte hon mig i köket för att öva på hur jag skulle prata. Hon tyckte jag pratade ”Angeredska” och det gillade hon inte. Min trygga punkt hade försvunnit och jag var så skör, jag kände att jag bara behövde överleva. Så jag lät henne hållas, mot min vilja. På kort tid hade hon ändrat hur jag såg ut, hur jag gick, hur jag klädde mig och pratade. Jag slutade bry mig, jag hade tappat bort mig själv så mycket. Jag ville vara mig själv, men jag kunde inte längre”.

Det gick nästan två år. Strax före jul i nionde klass bröt Elle ihop inför en fritidspedagog på skolan. Dem tog mod till sig, och berättade allt. 

”Herregud, hur länge har du haft det så här?, sa fritidspedagogen. Han lyssnade verkligen, och hjälpte mig att ta kontakt med socialtjänsten. När jag kom hem på kvällen vågade jag prata med familjehemspappan. Jag sa att det inte kändes som om de tyckte om mig, och att jag inte ville bo där längre. Han förstod inte alls vad jag menade. Men älskar man någon så försöker man väl inte ändra på den? Jag kände mig verkligen inte älskad.”

Morgonen därpå var det lucia, och Elle skulle spela på luciafirandet i skolan. De gör sig i ordning, packar ner trumpeten och eftersom tiden är knapp frågar Elle familjehemsmamman om hon kan skjutsa till skolan. 

”Hon bara tittade på mig med död blick, och svarade ”varför ska jag köra dig när du inte ens vill bo här?” Jag sa okej, ganska argt, slet åt mig jackan i hallen och sprang till bussen. Jag hann fram precis i tid. Efter luciafirandet och skoldagen åkte jag direkt från skolan hem till min mamma i Göteborg. Sedan dess har jag aldrig kommit tillbaka”.

En tid bodde Elle hos sin mamma och tog tåget till skolan på dagarna. Redan efter ett par dagar kom socialtjänsten och hämtade Elle i skolan. De åkte direkt till BUP (Barn och ungdomspsykiatrin). 

”Där frågade de om jag ville dö. Men de ställde fel fråga, jag mådde ju dåligt på grund av familjehemmet och situationen, och tyckte att de vuxna hade svikit mig. Kanske hade jag varit suicidal ibland under familjehemsplaceringen, men jag är logisk. Så länge jag inte fann någon logik med att dö – vad hade jag att vinna på det egentligen – så skulle jag inte göra det. Men jag hotade med att jag skulle göra det om de inte lät mig lämna mötet.”

Elle fick inte åka hem till sin mamma utan kördes till ett jourhem ganska nära det tidigare familjehemmet. 

”Det var den snällaste av alla familjer jag bott hos, ett äldre par som verkligen tyckte om mig. Jag kämpade jättehårt i skolan och lyckades få upp mina meritpoäng så att jag kom in på drömgymnasiet – Hulebäcksgymnasiet med musikinriktning. Och efter ett tag fick jag flytta hem till min mamma igen.”

Elle älskade musikklassen och att spela trumpet, men tempot i kärnämnena var högt och Elle hade svårt att hänga med. Det blev mycket frånvaro. Efter första året bytte dem skola och började om ettan igen på Partille gymnasiums musikprogram. 

”Det blev mycket bättre. Estetklasserna hade en egen avdelning på skolan, det var en lugn och trygg plats. Vi hade soffor att hänga i mellan lektionerna och alla var snälla. I början hade jag svårt att få kompisar, men de sista två åren var jag kompis med nästan alla!”

I slutet av trean hängde Elle med en kompis till ett möte med hans socialsekreterare. Där fick de varsin flyer om PopIn, ett av Skyddsvärnets ungdomscenter. Socialsekreteraren sa att PopIn kunde hjälpa till med att skriva cv och söka jobb efter studenten. Elle hade länge tänkt att det var dags att börja söka jobb, men aldrig kommit i gång. Dem tyckte det kändes var svårt att veta var en skulle börja och hur det går till, och hur ett bra cv ens ser ut. 

”Det är ju alltid skönt att slippa göra saker ensam, tillsammans med någon är det lättare, tänkte jag, så vi åkte dit. Jag fick ett möte med Alicia som jobbar där. Av henne har jag sedan dess fått mer hjälp än jag fått av både Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen tillsammans. Det kändes som att komma till en kompis, som både lyssnade och stöttade. Tillsammans med henne skrev jag cv och personligt brev, och hon hjälpte mig att söka flera jobb.”

Efter ett tag fick Elle sitt allra första jobb, på en hamburgerrestaurang. Men arbetslivet började inte alls bra. Elles diagnos gör att dem behöver tydliga instruktioner, en tydlighet i vad dem ska göra, hur dem ska göra det och i vilken ordning, men chefen hade ingen som helst förståelse för det. 

”Chefen uppfattade det som trots. Det är han inte den enda som gjort. Vuxna stör sig ofta på mig, det verkar finnas något hos mig som de har svårt för. Jag är annorlunda, och jag tänker annorlunda. Chefen kallade mig för städerskan, och inför mina kollegor sa han att det enda jag klarade av var att städa. Det var så förnedrande. Det var svartmögel i lokalerna och jag är allergisk mot mögel, så jag blev sjuk. När jag sjukanmälde mig så anklagade chefen mig för att ha varit ute och festat, och att det var därför jag inte kom till jobbet.”

Elle gick till PopIn och berättade om sina upplevelser. Där fick dem hjälp att inse att det inte var en bra arbetsplats, och stöd i att säga upp sig. Elle fick hjälp att hitta ett nytt jobb med lönebidrag, och det funkar mycket bättre. 

”Nu trivs jag bra, det känns som om jag börjar hitta rätt i livet. Världen blir mycket vackrare som Elle. Jag kan njuta av lukten av gräs, och när regnet landar på asfalten. Små saker som jag aldrig har tänkt på tidigare. Som Elvira var jag för upptagen med att må dåligt. Nu vill jag säga till alla som läser det här, att tro på dig själv, ta inget för givet och att alla känslor är temporära. Då blir det lättare om du mår dåligt, det kommer inte att vara för evigt. Och samma när du är glad, tänk på att det kan komma stunder när du mår sämre, så att du verkligen uppskattar det som är bra och tar vara på den tiden. Det försöker jag tänka på varje dag.”