Jama: ”Fängelsedomen var det bästa som hänt mig, det räddade mitt liv”
Kommentarer inaktiverade för Jama: ”Fängelsedomen var det bästa som hänt mig, det räddade mitt liv”Jama var bara några månader gammal när hans pappa dog i inbördeskriget i Somalia. Jamas mamma såg ingen möjlighet att stanna kvar i landet, det var för farligt. Hon flydde för att hitta ett land som ville ta emot henne och där hon kunde starta om tillsammans med sina barn. Jama och hans två äldre bröder fick stanna kvar med sin mormor under tiden, och även de flydde stridigheterna. De tog sig till grannlandet Etiopien. Jama hade hunnit fylla fem innan hans mamma fått asyl i Sverige och familjen kunde återförenas.
Det var mitt i vintern. Mina bröder har berättat om hur förundrade de var över att se snö, och chocken över hur kallt det var.
”Vi kom till Robertsfors i Västerbotten, där mamma hade fått boende. Det var mitt i vintern. Mina bröder har berättat om hur förundrade de var över att se snö, och chocken över hur kallt det var. Men själv minns jag ingenting från den tiden. Jag har egentligen aldrig haft någon direkt barndom att minnas heller, det var bara flykt och ett ständigt vandrande. Hemma har vi aldrig pratat om den tiden.”
Efter en tid fick familjen lägenhet i Hjällbo i Göteborg där Jama började skolan. Han var duktig och snabblärd, älskade att läsa. Men han hade väldigt svårt att sitta still. Idag har han fått en ADHD-diagnos som kan förklara en del, men det visste han inte då.
”Jag var en stökig kille. Området vi bodde i var också stökigt, många hade det tufft där. Men även om jag hade svårt att koncentrera mig i skolan älskade jag verkligen att gå dit. Jag hade många kompisar”
Jama ville hellre hänga ute med kompisarna än att gå hem på kvällarna. På sommarlovet i åttan hade Jama och hans kompisar ingenting att göra. Det var långtråkigt och de sökte efter spänning, något kul att göra.
Brotten var som lekar för oss, vi valde det ihop. Ibland åkte vi fast såklart, jag hade min första rättegång redan som femtonåring.
”Vi började med smårån. Det var en kick att springa ifrån den vi rånat, ungefär som andra får en kick av att hoppa bungyjump. Att bli jagade av polisen tyckte vi bara var roligt. Vi såg det inte som att vi begick brott, att sno grejer var inte huvudsaken utan det vi sökte var spänningen, att hetsa i gång varandra. Ett oskyldigt bus ena dagen blev nåt större nästa dag. Men vi var inte bara kriminella tonåringar. Vi var bästa kompisar, vi stöttade varandra, spelade basket och skrattade mycket. Vi var vänner långt innan vi började begå brott. Brotten var som lekar för oss, vi valde det ihop. Ibland åkte vi fast såklart, jag hade min första rättegång redan som femtonåring. Men vi var aldrig ett gäng, jag var ingen gängmedlem. De var mina kompisar och vi var barndomsvänner som hittade på äventyr.”
En tid senare sökte sig Jama till socialtjänsten för att få hjälp med boende enligt Tak över huvudet-garantin. Men han ansågs för ordnad för att kunna få hjälp. Han gick fortfarande i skolan, hade inget missbruk och inga orosanmälningar. Så han fick avslag. Det var först när han hoppade av gymnasiet som han fick hjälp med boende.
”Jag kände det som att jag tvingades att sluta skolan för att få hjälp. Och när jag väl fick hjälp så flyttade jag runt mycket, eftersom jag var så bråkig. Jag har nog bott på alla boenden i hela stan. Ända sedan jag var liten har jag triggats av orättvisa, när jag tyckte jag blev orättvist behandlad blev jag otroligt arg. Och då tappade jag det – blev högljudd och våldsam. Våldet och ilskan blev normaliserat för mig.”
Under tiden blev brotten han begick ihop med kompisarna fler och grövre. Det eskalerade snabbt, och slutade först när Jama som 23-åring åkte fast och dömdes till fjorton års fängelse för ett mycket grovt brott.
Första åren på anstalt var svåra. Jama placerades i säkerhetsklass 1, först på Kumlaanstalten och senare på Hall. Han hamnade ofta i isoleringscell då han ständigt blev arg och hade svårt för att samarbeta. Han fick inte prata med sin familj förutom ett kort telefonsamtal var tredje månad, och knappt ta emot några besök.
Jag vägrade allt. Jag ville inte prata med någon, inte medverka i några program, inte jobba. Jag kände det som att det var den enda makten jag hade kvar, att vägra samarbeta.
”Jag vägrade allt. Jag ville inte prata med någon, inte medverka i några program, inte jobba. Jag kände det som att det var den enda makten jag hade kvar, att vägra samarbeta. Och jag brydde mig inte om konsekvenserna heller. Men efter en tid på Hall träffade jag en person som såg mig som människa. Hon hette Malin och var klienthandläggare. Hon kom för att prata med mig och först vägrade jag, som jag alltid gjorde. Men hon gav sig inte utan frågade mig vad jag ville, vem jag ville prata med i stället. Jag sa att jag ville prata med mamma. Då hade jag inte fått höra hennes röst på flera år. ”Okej, då ordnar vi det”, sa Malin och tio minuter senare hörde jag mammas röst i telefonen. Jag trodde knappt det var sant, ingen hade gett mig hjälp så fort förut. Tidigare hade jag fått vänta i månader innan jag fick ett telefonsamtal beviljat.”
Samtalet med mamma kom att förändra allt för Jama.
”Det första mamma sa var att jag skulle gå till jobbet, och att jag skulle sköta mig. Så då gjorde jag som hon sa, det blev verkligen en vändpunkt. Kort därefter började jag på ett av Kriminalvårdens våldspreventiva program. Jag fick träna på kroppsspråk, tonläge, lära mig hur jag skulle kommunicera bättre. Jag kunde inte alls kommunicera innan, kunde inte visa att jag var missnöjd utan att bli arg. Men så insåg jag att förändring börjar inifrån, och att varje människa har möjligheten att välja om sitt liv. Jag fick mycket stöttning, både av Malin och av Fredrik, som höll i programmet. De två var verkliga eldsjälar, för de trodde på mig.”
Efter vändpunkten, och med Malin och Fredriks hjälp, blev det snabbt bättre. Jama gick en VVS-utbildning och en industriteknisk utbildning, läste i kapp gymnasiebehörigheten och gick med i ett avhopparprogram genom Passus.
Två år senare blev Jama flyttad till en Klass 2-anstalt och fick veta att han var berättigad till att söka utslussningsåtgärd.
”Jag trodde att jag skulle sitta inlåst till jag muckade och sen bara släppas ut på gatan helt oförberedd. Så jag blev verkligen lättad när frivården ringde och sa grattis, du har fått tio månaders utsluss.”
I maj 2024 kom Jama till Skyddsvärnets Halvvägshus. Den första tiden var chockartad, även om omställningen var efterlängtad.
Jag skulle lära mig att få friheten tillbaka, men det skapade enormt mycket stress och ångest. Jag fattade knappt hur touchskärmen på mobilen funkade.
”Jag mådde jättedåligt i början. Det var så mycket jag inte hade koll på efter så många år inlåst. Kriminalvården lär en att anpassa sig till bestämda scheman och rutiner, det finns inga utrymmen för egna beslut där. Men det som bankas in på anstalten ska också bankas ut, och det är inte helt lätt. Jag skulle lära mig att få friheten tillbaka, men det skapade enormt mycket stress och ångest. Jag fattade knappt hur touchskärmen på mobilen funkade. Jag skulle lära mig kollektivtrafiken, klara av att handla mat själv och ta mig till jobbet.”
”Jag fick väldigt bra hjälp av personalen på Halvvägshuset och fick samtalsstöd på deras socialmedicinska mottagning, där jag fick hjälp med att hantera ångesten. Halvvägshuset har generösa besökstider och det var fint att kunna träffa familjen ofta. Men frivården har så mycket att göra så jag har inte fått särskilt mycket hjälp med det praktiska av dem. De ville att jag skulle skriva ett eget fritidsschema för flera veckor framöver, men hur skulle jag kunna göra det när jag inte hade en aning om vad jag skulle göra på fritiden?”
När intervjun görs, i mars 2025, har Jama precis muckat. Han har fått ett jobb och snart en lägenhet.
”Jag ser positivt på framtiden. Jag vet vad jag behöver och jag har mycket stöd runt omkring mig. Men det är inte lätt, jag tar det dag för dag. Att byta liv kräver också en uppoffring, även om det kommer att bli bättre. Jag har brutit med alla gamla kontakter, nu är jag en helt vanlig människa. Fängelsedomen var det bästa som hänt mig, det räddade mitt liv.”
Jag vill föreläsa för ungdomar för att visa att det aldrig är för sent att ta rätt beslut.
Jama har skrivit en del om sina erfarenheter. Målet är att börja föreläsa för skolungdomar och kunna vara en förebild för unga.
”Jag vill föreläsa för ungdomar för att visa att det aldrig är för sent att ta rätt beslut. Min föreläsning kommer att vara rak och ärlig, utan pekpinnar – jag pratar om konsekvenserna av fel val, men också om möjligheterna till en ny framtid. Jag vill nå unga som kanske känner sig fast i samma destruktiva väg som jag en gång gjorde, och ge dem hopp om att det finns en väg ut.”
