”Jag planerar inte för framtiden”
Leave a CommentDen 25 februari väcktes familjen Norets av ovanliga ljud från gatan utanför. Svetlana tittade ut genom sovrums-fönstret och såg mängder av bilar med blåljus. Klockan var bara fem på morgonen och vid den tiden på dygnet brukade det vara lugnt och stilla på deras gata i centrala Kiev. Snart förstärktes gatularmet av ljudet från bomber. Det small konstant med mindre än tjugo minuters mellanrum.
Svetlana Norets har dukat fram kaffe och småkakor i det gemensamma köket på Toftaåsens anvisningsboende. Hennes sjuttonåriga dotter är i skolan och tolvåriga sonen leker med hunden inne på rummet som de delar med Svetlanas mamma.
Familjen har bott i Skyddsvärnets boende för ukrainska flyktingar sedan strax före jul. Rummet har de inrett med skänkta möbler, tavlor som dottern målat och det lilla de fick med sig under flykten från Kiev.
När kriget bröt ut packade de bilen med det nödvändigaste och körde med barnen och Lady, familjens cockerspaniel, till Chernivci, en närliggande stad. Svetlana och hennes man lämnade barnen hos släktingar och återvände till Kiev för att ansluta till volontärgrupper som delade ut mat och hjälpte behövande.
– Hela tiden kom människor på flykt från värre drabbade områden. Alla som flydde till Kiev kom helt tomhänta, många var skadade. Det fanns en snabbmatsrestaurang i närheten som bommat igen när kriget bröt ut. Vi hittade ägarna, som bara gav oss nycklarna och sa att vi fick använda den som vi ville. En natt lagade vi mat till över 1000 personer där, samtidigt som så många som fick plats sov på golvet i restaurangen. Men alla hjälptes åt, vi skickade också humanitär hjälp till Charkiv och andra ställen.
Svetlana Norets och hennes familj hade ett bra liv i Kiev. Svetlana är utbildad journalist och de senaste åren jobbade hon inom Kievs kommun med att marknadsföra staden mot turistnäringen. Hon var också ansvarig för ett projekt för att bygga broar mellan myndigheter, skolan och samhället.
– Vi hade många samarbeten med andra länder, bland annat Sverige och Norge och anordnade flera utbyten mellan länderna. Genom utbytesprogrammet lärde jag också känna en svensk familj.
I slutet av mars blev situationen ohållbar. De förstod att kriget inte skulle upphöra och det blev allt farligare att vistas utomhus. Även i Chernivci, där barnen fanns, var det flyglarm nästan varje natt. Barnen kunde inte sova, de var väldigt rädda.
– Då beslutade vi oss för att fly. Jag tog bilen, packade in barnen, hunden och allt vi kunde få plats med, sedan körde vi bara. Min man, som är tjänsteman inom försvaret, ville stanna kvar och försvara landet.
Svetlana körde nästan non stop, genom Rumänien, Ungern, Tjeckien och Tyskland.
– Vi som alltid drömt om att bila genom Europa. Nu gjorde vi det, reste genom många vackra städer och platser längs vägen, men vi kände ingenting. Det var helt tomt inuti. Vi ville inte ens se ut genom bilrutorna, klarade inte av att se det vackra. Det var en fruktansvärd resa.
Svetlanas svenska vänner bor utanför Göteborg och väntade på dem. Efter en veckas bilresa kom de fram till vad de kallar ”Tomtehuset”.
– Det var som att komma till en saga. Det såg ut som tomtens hus i Lappland, ett rött trähus med vita knutar. Vi kunde andas ut, och vi fick så mycket kärlek av våra svenska vänner.
Nästan genast började Svetlana studera svenska. Idag har hon jobb som studiehandledare på Språkcentrum i Göteborg, och hjälper ukrainska barn att komma in i den svenska skolan. Vi kan hålla större delen av vårt samtal på svenska. Men det har inte varit lätt. Det är tufft för barnen att börja svensk skola och Svetlana har haft mycket ångest över att hon lämnade Ukraina.
– Jag har känt mig som en svikare. Men så fick jag ett mail från en kompis som är soldat. Han är mitt i frontlinjen, strider varje dag. Han skrev till mig att jag inte skulle känna skuld för att jag flydde. Att jag ska leva mitt liv fullt ut och inte sitta apatisk och vänta på att kriget ska ta slut. Att han – som är mitt i helvetet – skrev det till mig, det betydde så mycket. Han ville att jag skulle göra det bästa jag kan åt situationen och hjälpa till med det jag kan från Sverige. Så det försöker jag göra nu.
Efter åtta månader som inneboende hos sina svenska vänner behövde Svetlana och barnen hitta något eget. Det blev för trångt i tomtehuset när också Svetlanas mamma Tatiana lyckades fly från Odessa och anslöt i Sverige. Familjen fick plats på Toftaåsens anvisningsboende.
– Här känns det som att bo i en jättestor familj. Vi har våra egna rum men kan umgås med de andra när vi vill. Personalen är så hjälp-sam, de är som en enda stor kram. Du behöver aldrig känna dig ensam eller vilsen här. Och vi träffar fortfarande våra svenska vänner varje lördag och äter middag ihop.
Svetlana vet inte om, eller när, hon kommer att återvända.
– Jag planerar inte för framtiden. Men efter kriget kan jag hjälpa till att bygga upp Ukraina, särskilt skolverksamheten som jag lär mig mycket om här i Sverige genom jobbet. Ni har många bra saker i den svenska skolan som vi kan ta inspiration av i Ukraina. Simundervisning på skoltid till exempel, det har vi inte i Ukraina. Och hur ni arbetar med barn med funktionsvariationer. Det är inte bara byggnader som rasar i krig. Även människor rasar samman, hela samhällsuppbyggnaden. Vi kommer att behöva lära oss på nytt hur vi ska leva, när kriget äntligen tar slut.
Att tvingas fly sitt hemland sätter djupa spår. Svetlana försöker att tänka positivt, och följa rådet från hennes vän vid fronten.
– Jag försöker glädjas åt det lilla. Att våren är på väg, att barnen får nya vänner. Vi försöker leva ett så normalt liv det går. Min man får skydda vårt land, jag får skydda våra barn. Det är våra mål just nu.
