{{ toggleLabel }}
A

Adress

Skyddsvärnet i Göteborg
Haga kyrkogata 6
411 23 Göteborg

Category Archive: Artikel

  1. Jama: ”Fängelsedomen var det bästa som hänt mig, det räddade mitt liv”

    Kommentarer inaktiverade för Jama: ”Fängelsedomen var det bästa som hänt mig, det räddade mitt liv”

    Jama var bara några månader gammal när hans pappa dog i inbördeskriget i Somalia. Jamas mamma såg ingen möjlighet att stanna kvar i landet, det var för farligt. Hon flydde för att hitta ett land som ville ta emot henne och där hon kunde starta om tillsammans med sina barn. Jama och hans två äldre bröder fick stanna kvar med sin mormor under tiden, och även de flydde stridigheterna. De tog sig till grannlandet Etiopien. Jama hade hunnit fylla fem innan hans mamma fått asyl i Sverige och familjen kunde återförenas. 

    Det var mitt i vintern. Mina bröder har berättat om hur förundrade de var över att se snö, och chocken över hur kallt det var.

    ”Vi kom till Robertsfors i Västerbotten, där mamma hade fått boende. Det var mitt i vintern. Mina bröder har berättat om hur förundrade de var över att se snö, och chocken över hur kallt det var. Men själv minns jag ingenting från den tiden. Jag har egentligen aldrig haft någon direkt barndom att minnas heller, det var bara flykt och ett ständigt vandrande. Hemma har vi aldrig pratat om den tiden.”

    Efter en tid fick familjen lägenhet i Hjällbo i Göteborg där Jama började skolan. Han var duktig och snabblärd, älskade att läsa. Men han hade väldigt svårt att sitta still. Idag har han fått en ADHD-diagnos som kan förklara en del, men det visste han inte då.

    ”Jag var en stökig kille. Området vi bodde i var också stökigt, många hade det tufft där. Men även om jag hade svårt att koncentrera mig i skolan älskade jag verkligen att gå dit. Jag hade många kompisar”

    Jama ville hellre hänga ute med kompisarna än att gå hem på kvällarna. På sommarlovet i åttan hade Jama och hans kompisar ingenting att göra. Det var långtråkigt och de sökte efter spänning, något kul att göra. 

    Brotten var som lekar för oss, vi valde det ihop. Ibland åkte vi fast såklart, jag hade min första rättegång redan som femtonåring.

    ”Vi började med smårån. Det var en kick att springa ifrån den vi rånat, ungefär som andra får en kick av att hoppa bungyjump. Att bli jagade av polisen tyckte vi bara var roligt. Vi såg det inte som att vi begick brott, att sno grejer var inte huvudsaken utan det vi sökte var spänningen, att hetsa i gång varandra. Ett oskyldigt bus ena dagen blev nåt större nästa dag. Men vi var inte bara kriminella tonåringar. Vi var bästa kompisar, vi stöttade varandra, spelade basket och skrattade mycket. Vi var vänner långt innan vi började begå brott. Brotten var som lekar för oss, vi valde det ihop. Ibland åkte vi fast såklart, jag hade min första rättegång redan som femtonåring. Men vi var aldrig ett gäng, jag var ingen gängmedlem. De var mina kompisar och vi var barndomsvänner som hittade på äventyr.”

    En tid senare sökte sig Jama till socialtjänsten för att få hjälp med boende enligt Tak över huvudet-garantin. Men han ansågs för ordnad för att kunna få hjälp. Han gick fortfarande i skolan, hade inget missbruk och inga orosanmälningar. Så han fick avslag. Det var först när han hoppade av gymnasiet som han fick hjälp med boende. 

    ”Jag kände det som att jag tvingades att sluta skolan för att få hjälp. Och när jag väl fick hjälp så flyttade jag runt mycket, eftersom jag var så bråkig. Jag har nog bott på alla boenden i hela stan. Ända sedan jag var liten har jag triggats av orättvisa, när jag tyckte jag blev orättvist behandlad blev jag otroligt arg. Och då tappade jag det – blev högljudd och våldsam. Våldet och ilskan blev normaliserat för mig.”

    Under tiden blev brotten han begick ihop med kompisarna fler och grövre. Det eskalerade snabbt, och slutade först när Jama som 23-åring åkte fast och dömdes till fjorton års fängelse för ett mycket grovt brott. 

    Första åren på anstalt var svåra. Jama placerades i säkerhetsklass 1, först på Kumlaanstalten och senare på Hall. Han hamnade ofta i isoleringscell då han ständigt blev arg och hade svårt för att samarbeta. Han fick inte prata med sin familj förutom ett kort telefonsamtal var tredje månad, och knappt ta emot några besök.

    Jag vägrade allt. Jag ville inte prata med någon, inte medverka i några program, inte jobba. Jag kände det som att det var den enda makten jag hade kvar, att vägra samarbeta.

    ”Jag vägrade allt. Jag ville inte prata med någon, inte medverka i några program, inte jobba. Jag kände det som att det var den enda makten jag hade kvar, att vägra samarbeta. Och jag brydde mig inte om konsekvenserna heller. Men efter en tid på Hall träffade jag en person som såg mig som människa. Hon hette Malin och var klienthandläggare. Hon kom för att prata med mig och först vägrade jag, som jag alltid gjorde. Men hon gav sig inte utan frågade mig vad jag ville, vem jag ville prata med i stället. Jag sa att jag ville prata med mamma. Då hade jag inte fått höra hennes röst på flera år. ”Okej, då ordnar vi det”, sa Malin och tio minuter senare hörde jag mammas röst i telefonen. Jag trodde knappt det var sant, ingen hade gett mig hjälp så fort förut. Tidigare hade jag fått vänta i månader innan jag fick ett telefonsamtal beviljat.” 

    Samtalet med mamma kom att förändra allt för Jama.

    ”Det första mamma sa var att jag skulle gå till jobbet, och att jag skulle sköta mig. Så då gjorde jag som hon sa, det blev verkligen en vändpunkt. Kort därefter började jag på ett av Kriminalvårdens våldspreventiva program. Jag fick träna på kroppsspråk, tonläge, lära mig hur jag skulle kommunicera bättre. Jag kunde inte alls kommunicera innan, kunde inte visa att jag var missnöjd utan att bli arg. Men så insåg jag att förändring börjar inifrån, och att varje människa har möjligheten att välja om sitt liv. Jag fick mycket stöttning, både av Malin och av Fredrik, som höll i programmet. De två var verkliga eldsjälar, för de trodde på mig.”

    Efter vändpunkten, och med Malin och Fredriks hjälp, blev det snabbt bättre. Jama gick en VVS-utbildning och en industriteknisk utbildning, läste i kapp gymnasiebehörigheten och gick med i ett avhopparprogram genom Passus. 

    Två år senare blev Jama flyttad till en Klass 2-anstalt och fick veta att han var berättigad till att söka utslussningsåtgärd. 

    ”Jag trodde att jag skulle sitta inlåst till jag muckade och sen bara släppas ut på gatan helt oförberedd. Så jag blev verkligen lättad när frivården ringde och sa grattis, du har fått tio månaders utsluss.”

    I maj 2024 kom Jama till Skyddsvärnets Halvvägshus. Den första tiden var chockartad, även om omställningen var efterlängtad. 

    Jag skulle lära mig att få friheten tillbaka, men det skapade enormt mycket stress och ångest. Jag fattade knappt hur touchskärmen på mobilen funkade.

    ”Jag mådde jättedåligt i början. Det var så mycket jag inte hade koll på efter så många år inlåst. Kriminalvården lär en att anpassa sig till bestämda scheman och rutiner, det finns inga utrymmen för egna beslut där. Men det som bankas in på anstalten ska också bankas ut, och det är inte helt lätt. Jag skulle lära mig att få friheten tillbaka, men det skapade enormt mycket stress och ångest. Jag fattade knappt hur touchskärmen på mobilen funkade. Jag skulle lära mig kollektivtrafiken, klara av att handla mat själv och ta mig till jobbet.”

    ”Jag fick väldigt bra hjälp av personalen på Halvvägshuset och fick samtalsstöd på deras socialmedicinska mottagning, där jag fick hjälp med att hantera ångesten. Halvvägshuset har generösa besökstider och det var fint att kunna träffa familjen ofta. Men frivården har så mycket att göra så jag har inte fått särskilt mycket hjälp med det praktiska av dem. De ville att jag skulle skriva ett eget fritidsschema för flera veckor framöver, men hur skulle jag kunna göra det när jag inte hade en aning om vad jag skulle göra på fritiden?”

    När intervjun görs, i mars 2025, har Jama precis muckat. Han har fått ett jobb och snart en lägenhet. 

    ”Jag ser positivt på framtiden. Jag vet vad jag behöver och jag har mycket stöd runt omkring mig. Men det är inte lätt, jag tar det dag för dag. Att byta liv kräver också en uppoffring, även om det kommer att bli bättre. Jag har brutit med alla gamla kontakter, nu är jag en helt vanlig människa. Fängelsedomen var det bästa som hänt mig, det räddade mitt liv.”

    Jag vill föreläsa för ungdomar för att visa att det aldrig är för sent att ta rätt beslut.

    Jama har skrivit en del om sina erfarenheter. Målet är att börja föreläsa för skolungdomar och kunna vara en förebild för unga. 

    ”Jag vill föreläsa för ungdomar för att visa att det aldrig är för sent att ta rätt beslut. Min föreläsning kommer att vara rak och ärlig, utan pekpinnar – jag pratar om konsekvenserna av fel val, men också om möjligheterna till en ny framtid. Jag vill nå unga som kanske känner sig fast i samma destruktiva väg som jag en gång gjorde, och ge dem hopp om att det finns en väg ut.” 

  2. Elle: ’’Nu trivs jag bra, det känns som om jag  börjar hitta rätt i livet’’

    Kommentarer inaktiverade för Elle: ’’Nu trivs jag bra, det känns som om jag  börjar hitta rätt i livet’’

    Elle har känt sig sviken av vuxenvärlden så länge dem kan minnas. Som nioåring fick Elle diagnosen Aspbergers syndrom, en neuropsykiatrisk diagnos som kännetecknas av hög intelligensförmåga men också av svårigheter i kontakten med andra människor. Elle var tystlåten, blev mobbad i skolan och kände sig inte förstådd av vare sig lärare eller andra vuxna.  

    Jag glömmer aldrig hennes blick när hon vände sig om och skrek åt mig att jag inte fick peta på henne, att jag skulle lära mig att prata i stället.

    ”I lågstadiet brukade läraren ta mina hemläxor och prov och hålla upp dem inför hela klassen, som ett exempel på hur en inte skulle göra. Jag skämdes varje gång. Jag minns särskilt en händelse i fjärde klass när jag skulle be en lärare om hjälp. Hon var upptagen och hörde mig inte, jag pratade ju så tyst. Så jag tänkte att om jag petar lite på henne så märker hon mig nog. Jag glömmer aldrig hennes blick när hon vände sig om och skrek åt mig att jag inte fick peta på henne, att jag skulle lära mig att prata i stället. Lärarna kommenterade det mesta jag gjorde, hur jag åt, hur jag tvättade mina händer och hur jag var på rasterna. De fick mig att känna mig fel och annorlunda.”


    Elle fick allt svårare att komma i väg till skolan. Alla platser utanför hemmet kändes stökiga och osäkra, hemma var den enda trygga platsen. Lärarna anmälde skolfrånvaron till socialtjänsten. Det ledde till att Elle i perioder blev placerad i jourhem och familjehem för att få ordning på skolgången. 

    ”I familjehemmen kallades jag för ”lånebarn”, det är ett hemskt begrepp. Ofta behandlades jag och familjens biologiska barn olika, jag kände tydligt att jag var mindre värd och jag tyckte det var så orättvist. Och rätt som det var kunde de säga att de inte ville ha mig längre, och skicka i väg mig igen. Varför var jag inte tillräckligt bra? Varför ville ingen ha mig?”

    I högstadiet blev Elle placerad enligt LVU, lagen om vård av unga, i ett familjehem i en annan kommun. Det skulle bara vara tillfälligt men kom att bli den värsta perioden i Elles liv. 

    Det var som att jag förlorade hela mitt liv. Mitt hemma, min familj och hela min trygghet, allt försvann och nu skulle jag plötsligt leva vidare i någon annans hus.

    ”Familjehemsmamman smutskastade min mamma inför socialsekreteraren. Socialtjänsten beslöt att placeringen skulle bli permanent och mamma förlorade vårdnaden om mig. Det var som att jag förlorade hela mitt liv. Mitt hemma, min familj och hela min trygghet, allt försvann och nu skulle jag plötsligt leva vidare i någon annans hus. Min nya familj gillade inte att jag spelade trumpet, de ville att jag skulle hålla på med sport i stället, för det passade dem bättre. Jag vägrade sluta med musiken men fick själv ta mig den långa vägen med tåg till repetitionerna i Göteborg. En kväll missade jag precis tåget hem och kom för sent till middagen. Jag var vrålhungrig. Men de hade slängt maten och inte sparat någonting till mig. De sa att jag fick skylla mig själv om jag kom för sent. Vem kan göra så mot ett barn?”. 

    I den nya skolan kom de flesta från ordnade ”villa-volvo-vovve-familjer”. Elle blev utstött av de flesta, men lyckades hitta ett par killar som precis som Elle var lite annorlunda, och gillade manga och anime. Tillsammans bildade de en grupp som hängde ihop och fick skoldagarna att kännas lättare. 

    ”Jag hade redan bytt skola så många gånger och tänkte att okej, nu får jag bara få det här att funka. Men min familjehemsmamma tyckte inte om att jag inte var som de andra, som flickorna i skolan. Så hon tog mig till en frisör och uppmanade mig att blondera håret, för att ”passa in bättre”, som hon sa. Det var inget jag skulle välja att göra själv, men hon fick mig att tro att det var det bästa. Sedan satte hon mig i köket för att öva på hur jag skulle prata. Hon tyckte jag pratade ”Angeredska” och det gillade hon inte. Min trygga punkt hade försvunnit och jag var så skör, jag kände att jag bara behövde överleva. Så jag lät henne hållas, mot min vilja. På kort tid hade hon ändrat hur jag såg ut, hur jag gick, hur jag klädde mig och pratade. Jag slutade bry mig, jag hade tappat bort mig själv så mycket. Jag ville vara mig själv, men jag kunde inte längre”.

    Det gick nästan två år. Strax före jul i nionde klass bröt Elle ihop inför en fritidspedagog på skolan. Dem tog mod till sig, och berättade allt. 

    ”Herregud, hur länge har du haft det så här?, sa fritidspedagogen. Han lyssnade verkligen, och hjälpte mig att ta kontakt med socialtjänsten. När jag kom hem på kvällen vågade jag prata med familjehemspappan. Jag sa att det inte kändes som om de tyckte om mig, och att jag inte ville bo där längre. Han förstod inte alls vad jag menade. Men älskar man någon så försöker man väl inte ändra på den? Jag kände mig verkligen inte älskad.”

    Morgonen därpå var det lucia, och Elle skulle spela på luciafirandet i skolan. De gör sig i ordning, packar ner trumpeten och eftersom tiden är knapp frågar Elle familjehemsmamman om hon kan skjutsa till skolan. 

    ”Hon bara tittade på mig med död blick, och svarade ”varför ska jag köra dig när du inte ens vill bo här?”

    ”Hon bara tittade på mig med död blick, och svarade ”varför ska jag köra dig när du inte ens vill bo här?” Jag sa okej, ganska argt, slet åt mig jackan i hallen och sprang till bussen. Jag hann fram precis i tid. Efter luciafirandet och skoldagen åkte jag direkt från skolan hem till min mamma i Göteborg. Sedan dess har jag aldrig kommit tillbaka”.

    En tid bodde Elle hos sin mamma och tog tåget till skolan på dagarna. Redan efter ett par dagar kom socialtjänsten och hämtade Elle i skolan. De åkte direkt till BUP (Barn och ungdomspsykiatrin). 

    ”Där frågade de om jag ville dö. Men de ställde fel fråga, jag mådde ju dåligt på grund av familjehemmet och situationen, och tyckte att de vuxna hade svikit mig. Kanske hade jag varit suicidal ibland under familjehemsplaceringen, men jag är logisk. Så länge jag inte fann någon logik med att dö – vad hade jag att vinna på det egentligen – så skulle jag inte göra det. Men jag hotade med att jag skulle göra det om de inte lät mig lämna mötet.”

    Elle fick inte åka hem till sin mamma utan kördes till ett jourhem ganska nära det tidigare familjehemmet. 

    ”Det var den snällaste av alla familjer jag bott hos, ett äldre par som verkligen tyckte om mig. Jag kämpade jättehårt i skolan och lyckades få upp mina meritpoäng så att jag kom in på drömgymnasiet – Hulebäcksgymnasiet med musikinriktning. Och efter ett tag fick jag flytta hem till min mamma igen.”

    Elle älskade musikklassen och att spela trumpet, men tempot i kärnämnena var högt och Elle hade svårt att hänga med. Det blev mycket frånvaro. Efter första året bytte dem skola och började om ettan igen på Partille gymnasiums musikprogram. 

    ”Det blev mycket bättre. Estetklasserna hade en egen avdelning på skolan, det var en lugn och trygg plats. Vi hade soffor att hänga i mellan lektionerna och alla var snälla. I början hade jag svårt att få kompisar, men de sista två åren var jag kompis med nästan alla!”

    I slutet av trean hängde Elle med en kompis till ett möte med hans socialsekreterare. Där fick de varsin flyer om PopIn, ett av Skyddsvärnets ungdomscenter. Socialsekreteraren sa att PopIn kunde hjälpa till med att skriva cv och söka jobb efter studenten. Elle hade länge tänkt att det var dags att börja söka jobb, men aldrig kommit i gång. Dem tyckte det kändes var svårt att veta var en skulle börja och hur det går till, och hur ett bra cv ens ser ut. 

    Av henne har jag sedan dess fått mer hjälp än jag fått av både Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen tillsammans.

    ”Det är ju alltid skönt att slippa göra saker ensam, tillsammans med någon är det lättare, tänkte jag, så vi åkte dit. Jag fick ett möte med Alicia som jobbar där. Av henne har jag sedan dess fått mer hjälp än jag fått av både Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen tillsammans. Det kändes som att komma till en kompis, som både lyssnade och stöttade. Tillsammans med henne skrev jag cv och personligt brev, och hon hjälpte mig att söka flera jobb.”

    Efter ett tag fick Elle sitt allra första jobb, på en hamburgerrestaurang. Men arbetslivet började inte alls bra. Elles diagnos gör att dem behöver tydliga instruktioner, en tydlighet i vad dem ska göra, hur dem ska göra det och i vilken ordning, men chefen hade ingen som helst förståelse för det. 

    ”Chefen uppfattade det som trots. Det är han inte den enda som gjort. Vuxna stör sig ofta på mig, det verkar finnas något hos mig som de har svårt för. Jag är annorlunda, och jag tänker annorlunda. Chefen kallade mig för städerskan, och inför mina kollegor sa han att det enda jag klarade av var att städa. Det var så förnedrande. Det var svartmögel i lokalerna och jag är allergisk mot mögel, så jag blev sjuk. När jag sjukanmälde mig så anklagade chefen mig för att ha varit ute och festat, och att det var därför jag inte kom till jobbet.”

    Elle gick till PopIn och berättade om sina upplevelser. Där fick dem hjälp att inse att det inte var en bra arbetsplats, och stöd i att säga upp sig. Elle fick hjälp att hitta ett nytt jobb med lönebidrag, och det funkar mycket bättre. 

    Världen blir mycket vackrare som Elle. Jag kan njuta av lukten av gräs, och när regnet landar på asfalten.

    ”Nu trivs jag bra, det känns som om jag börjar hitta rätt i livet. Världen blir mycket vackrare som Elle. Jag kan njuta av lukten av gräs, och när regnet landar på asfalten. Små saker som jag aldrig har tänkt på tidigare. Som Elvira var jag för upptagen med att må dåligt. Nu vill jag säga till alla som läser det här, att tro på dig själv, ta inget för givet och att alla känslor är temporära. Då blir det lättare om du mår dåligt, det kommer inte att vara för evigt. Och samma när du är glad, tänk på att det kan komma stunder när du mår sämre, så att du verkligen uppskattar det som är bra och tar vara på den tiden. Det försöker jag tänka på varje dag.”

  3. Mokhtar: ’’Jag har kämpat hårt för att komma dit jag är”

    Kommentarer inaktiverade för Mokhtar: ’’Jag har kämpat hårt för att komma dit jag är”

    Mokhtar föddes i Somalia som mellanbarn i en stor syskonskara. Hans pappa arbetade som sjöman, bland annat i Sverige. I början av 80-talet flyttade hela familjen till Göteborg. De fick en lägenhet i Högsbo och när Mokhtar började i förskolan var han det enda barnet i klassen med utländsk bakgrund. 

    Utåt sett var jag glad och social, och jag hade många vänner. Men hemma var det problem.

    ”Jag hade bara svenska kompisar under min uppväxt. Vi var ute och lekte hela dagarna och jag följde ofta med hem till deras familjer. Utåt sett var jag glad och social, och jag hade många vänner. Men hemma var det problem. Pappa tyckte att jag var för självständig och att jag inte lydde honom tillräckligt. Han arbetade ute på sjön och brukade vara borta i tre månader i sträck, den tiden var som frihet för mig. Då kunde jag leva precis som mina svenska kompisar. Mamma var väldigt snäll men ibland sa hon att om du inte sköter dig så säger jag till pappa. Jag utvecklade en stark rädsla för pappa, jag var alltid rädd för hur det skulle bli när han kom hem”.

    De perioder när Mokhtars pappa var hemma från jobbet blev allt svårare. En gång gick Mokhtar emellan ett bråk mellan föräldrarna, för att hans pappa inte skulle slå hans mamma. Då gav sig pappan på Mokhtar i stället, och efter det blev Mokhtar pappans främsta måltavla. 

    ”När pappa var hemma ville jag inte gå hem efter skolan, för då visste jag att jag inte skulle få lov att gå ut igen. Och det var så skämmigt att berätta om det för mina kompisar eller för deras föräldrar. Så när jag följde med någon kompis hem och de frågade om jag ville äta middag med dem så tackade jag alltid nej och sa att jag skulle äta middag hemma. Men jag gick inte hem utan stannade kvar ute till sent. Jag var alltid hungrig och blev allt tunnare. Jag minns hur långa stegen hem var när jag till slut gick hem, jag var så rädd för vad pappa skulle göra.” 

    Som tolvåring började Mokhtar utveckla ångest. Den första ångestattacken kom i kön till kassan i mataffären dit han gått för att handla åt sin mamma. Misshandeln hemma blev allt värre. Det var slag med käppar och knytnävar, men värst var förnedringen, spottloskorna och de ständiga hoten om våld. 

    ”Han kunde skicka i väg familjen från middagsbordet och säga att han och jag skulle fixa disken. Så fort mamma och mina syskon gått ut satte han igång. Han bröt ner mig psykiskt, jag fick svårt att sköta skolan och mina första betyg var inte alls bra. Ångesten bara växte och jag såg ingen framtid alls framför mig. Men samtidigt var skolan en fristad, där jag hade vänner och snälla lärare”. 

    Mokhtar var ständigt blåslagen. Flera gånger gick han till kuratorn för att berätta, men vände alltid precis innan han knackade på dörren. Till slut reagerade skolan på blåmärkena och Mokhtars försämrade mående, och kallade hans föräldrar till möte. 

    På jullovet i sjuan provade jag alkohol för första gången ihop med några kompisar. Jag kände direkt att ”det här är min grej”.

    ”På mötet frågade vände sig kuratorn till mig och frågade om jag blev slagen hemma. Men jag vågade inte säga ja, för pappa satt ju precis bredvid mig. Så inget hände. På jullovet i sjuan provade jag alkohol för första gången ihop med några kompisar. Jag kände direkt att ”det här är min grej”. Oron, och rädslan för att få en ångestattack, allt släppte när jag blev berusad.”

    I nian hotade Mokhtar att rymma hemifrån. Då fick hans mamma nog och skilde sig från pappan. Men pappan kom ofta och hälsade på, och våldet fortsatte. När Mokhtar hoppade av gymnasiet på grund av ångestproblematiken tog hans pappa med honom till Somalia på ”uppfostringsresa”. 

    ”Jag ville inte åka, men blev pushad till det. Jag tänkte att det kanske skulle kunna föra oss närmare varandra, och att pappa skulle sluta slå. Men det blev sju månaders helvete. Det fanns ingen alkohol där, det var väl i och för sig bra, men jag mådde så fruktansvärt dåligt.”

    ”Ett par år efter att jag kommit hem flyttade vi, min mamma och mina syskon och jag, till England för att komma undan pappa. Under tiden vi bodde där fick pappa demens. Han dog ett par år senare. Då tog mamma med mig till Somalia igen, hon sa att jag måste hitta mig en fru där. Jag fick en månad på mig. Jag träffade en kvinna som jag tyckte om. Det var inte kärlek, men vi tyckte ändå om varandra. Jag trodde nog att jag kunde gifta mig och sedan annullera giftermålet så snart jag kommit hem till Sverige igen. Men släktingarna lät mig inte lämna Somalia. Efter ett tag blev min fru gravid”.

    Mokhtars första barn föddes 2005, en pojke. Familjen flyttade till Sverige och ett par år senare fick de ytterligare en son. Men Mokhtar drack mer och mer. Han var arbetslös, mådde väldigt dåligt psykiskt och gick på socialbidrag. 

    Jag ville verkligen vara allt det som min pappa aldrig var. Men alkoholen tog över mer och mer, jag drack för att döva samvetet, drack för att slippa ångesten och för att inte minnas.

    ”Min fru ställde ett ultimatum. ”Antingen slutar du dricka eller så skiljer vi oss”. Men jag kunde inte sluta, så hon lämnade mig. Hon fick behålla lägenheten och jag flyttade hem till min mamma och syster. Jag började dricka ännu mer. Men aldrig när jag hade barnen hos mig. Det bästa jag fått i mitt liv är nog samvetet, jag ville aldrig vara berusad när jag var med dem. Och jag skulle aldrig ens tänka tanken att slå dem. Jag ville verkligen vara allt det som min pappa aldrig var. Men alkoholen tog över mer och mer, jag drack för att döva samvetet, drack för att slippa ångesten och för att inte minnas. Till slut fick jag nog och gick till socialtjänsten för att få hjälp”.

    Efter att ha bott på några olika boenden fick han plats på Tillfället, ett boende i Göteborg där pågående missbruk är tillåtet. Där nådde Mokhtar den absoluta botten. 

    ”Det var som en fristad för missbrukare. Jag fick bra mat och tak över huvudet – men hade också lätt att få tag i alkohol och droger. Det slutade med att jag fick en stroke och blev inlagd på Sahlgrenska. Jag var väldigt illa däran. Innan jag skrevs ut ringde jag min socialsekreterare Thomas. Han lyckades ordna en plats på ett behandlingshem i Småland där jag fick vara i nio månader. Det räddade mig.”

    När behandlingstiden var slut hade Thomas kontaktat Skyddsvärnet och ordnat en lägenhet med stöd. 

    ”Jag blev så fint bemött och fick väldigt bra hjälp av min stödperson Peter. Jag gick med i Länkarna och lovade mig själv att hålla mig nykter. Men efter drygt elva månader var det som att något slog slint i mig och jag tog ett återfall. Peter höll kontakten ändå och ordnade en tid hos Skyddsvärnets psykolog. Han och psykologen trodde på mig, och gav mig en ny chans. Och då vände det – sedan dess har jag hållit mig nykter.”

    Mokhtar fick först en träningslägenhet med mycket stöd. Därefter fick han ett referensboende som innebär att du, om du klarar att betala hyra och sköta dig enligt hyreslagen, kan få ett eget kontrakt.

    ”Efter ett år i referensboende fick jag äntligen en egen lägenhet. Det var en otrolig känsla. Nu har min yngsta son flyttat hem till mig. Jag har alltid varit öppen med mitt missbruk och min historia. Och jag är stolt över att jag, trots mitt missbruk, kunnat vara en närvarande pappa. Men när jag drack var det som att barnen fanns för min skull, för att hålla mig uppe. Nu är det jag som lever för mina barn i stället, och gör allt för att finnas för dem, vara närvarande och engagerad. Och mina barn mår bra. De har inte ärvt min ångest. Det är klart att jag känner skuld för att jag missade en stor del av deras uppväxt. Men jag missar aldrig ett tillfälle att berätta för dem hur mycket jag älskar dem och hur stolt jag är över dem. Saker jag själv aldrig fick höra från min pappa”. 

    Idag jobbar Mokhtar som Peer Support på ett av kommunens BMSS-boenden (Boende med särskilt stöd och service) för personer med ångest och andra psykiatriska diagnoser. Peer Support innebär att personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa utbildas till att arbeta som stödpersoner inom verksamheter som erbjuder vård, stöd eller rehabilitering. Genom att dela sina egna erfarenheter och erbjuda emotionellt stöd kan stödpersonen hjälpa andra att känna sig mindre ensamma och mer förstådda.

    Jag har kämpat hårt för att komma dit jag är idag, och jag är stolt över det.

    ”Det händer ibland att ångesten kommer tillbaka. Men då kan jag säga det på jobbet, att idag mår jag dåligt, och då pratar vi om det. Det blir ett sätt att mötas, och de boende och jag kan hjälpa varandra. Jag ser alltid fram emot att gå till jobbet, jag trivs med att få jobba med människor och känna att jag gör nytta. Jag har kämpat hårt för att komma dit jag är idag, och jag är stolt över det. Mitt samvete fick mig att lämna skiten bakom mig, jag skulle aldrig kunna leva med att mina söner far illa. Idag ser jag ljust på framtiden.”

  4. ”Jag planerar inte för framtiden”

    Kommentarer inaktiverade för ”Jag planerar inte för framtiden”

    Den 25 februari väcktes familjen Norets av ovanliga ljud från gatan utanför. Svetlana tittade ut genom sovrums-fönstret och såg mängder av bilar med blåljus. Klockan var bara fem på morgonen och vid den tiden på dygnet brukade det vara lugnt och stilla på deras gata i centrala Kiev. Snart förstärktes gatularmet av ljudet från bomber. Det small konstant med mindre än tjugo minuters mellanrum. 

    Svetlana Norets har dukat fram kaffe och småkakor i det gemensamma köket på Toftaåsens anvisningsboende. Hennes sjuttonåriga dotter är i skolan och tolvåriga sonen leker med hunden inne på rummet som de delar med Svetlanas mamma.
    Familjen har bott i Skyddsvärnets boende för ukrainska flyktingar sedan strax före jul. Rummet har de inrett med skänkta möbler, tavlor som dottern målat och det lilla de fick med sig under flykten från Kiev.

    När kriget bröt ut packade de bilen med det nödvändigaste och körde med barnen och Lady, familjens cockerspaniel, till Chernivci, en närliggande stad. Svetlana och hennes man lämnade barnen hos släktingar och återvände till Kiev för att ansluta till volontärgrupper som delade ut mat och hjälpte behövande.
    – Hela tiden kom människor på flykt från värre drabbade områden. Alla som flydde till Kiev kom helt tomhänta, många var skadade. Det fanns en snabbmatsrestaurang i närheten som bommat igen när kriget bröt ut. Vi hittade ägarna, som bara gav oss nycklarna och sa att vi fick använda den som vi ville. En natt lagade vi mat till över 1000 personer där, samtidigt som så många som fick plats sov på golvet i restaurangen. Men alla hjälptes åt, vi skickade också humanitär hjälp till Charkiv och andra ställen.


    Svetlana Norets och hennes familj hade ett bra liv i Kiev. Svetlana är utbildad journalist och de senaste åren jobbade hon inom Kievs kommun med att marknadsföra staden mot turistnäringen. Hon var också ansvarig för ett projekt för att bygga broar mellan myndigheter, skolan och samhället.
    – Vi hade många samarbeten med andra länder, bland annat Sverige och Norge och anordnade flera utbyten mellan länderna. Genom utbytesprogrammet lärde jag också känna en svensk familj.

    I slutet av mars blev situationen ohållbar. De förstod att kriget inte skulle upphöra och det blev allt farligare att vistas utomhus. Även i Chernivci, där barnen fanns, var det flyglarm nästan varje natt. Barnen kunde inte sova, de var väldigt rädda.
    – Då beslutade vi oss för att fly. Jag tog bilen, packade in barnen, hunden och allt vi kunde få plats med, sedan körde vi bara. Min man, som är tjänsteman inom försvaret, ville stanna kvar och försvara landet.
    Svetlana körde nästan non stop, genom Rumänien, Ungern, Tjeckien och Tyskland.
    – Vi som alltid drömt om att bila genom Europa. Nu gjorde vi det, reste genom många vackra städer och platser längs vägen, men vi kände ingenting. Det var helt tomt inuti. Vi ville inte ens se ut genom bilrutorna, klarade inte av att se det vackra. Det var en fruktansvärd resa.

    Svetlanas svenska vänner bor utanför Göteborg och väntade på dem. Efter en veckas bilresa kom de fram till vad de kallar ”Tomtehuset”.
    – Det var som att komma till en saga. Det såg ut som tomtens hus i Lappland, ett rött trähus med vita knutar. Vi kunde andas ut, och vi fick så mycket kärlek av våra svenska vänner.

    Nästan genast började Svetlana studera svenska. Idag har hon jobb som studiehandledare på Språkcentrum i Göteborg, och hjälper ukrainska barn att komma in i den svenska skolan. Vi kan hålla större delen av vårt samtal på svenska. Men det har inte varit lätt. Det är tufft för barnen att börja svensk skola och Svetlana har haft mycket ångest över att hon lämnade Ukraina.
    – Jag har känt mig som en svikare. Men så fick jag ett mail från en kompis som är soldat. Han är mitt i frontlinjen, strider varje dag. Han skrev till mig att jag inte skulle känna skuld för att jag flydde. Att jag ska leva mitt liv fullt ut och inte sitta apatisk och vänta på att kriget ska ta slut. Att han – som är mitt i helvetet – skrev det till mig, det betydde så mycket. Han ville att jag skulle göra det bästa jag kan åt situationen och hjälpa till med det jag kan från Sverige. Så det försöker jag göra nu.

    Efter åtta månader som inneboende hos sina svenska vänner behövde Svetlana och barnen hitta något eget. Det blev för trångt i tomtehuset när också Svetlanas mamma Tatiana lyckades fly från Odessa och anslöt i Sverige. Familjen fick plats på Toftaåsens anvisningsboende.
    – Här känns det som att bo i en jättestor familj. Vi har våra egna rum men kan umgås med de andra när vi vill. Personalen är så hjälp-sam, de är som en enda stor kram. Du behöver aldrig känna dig ensam eller vilsen här. Och vi träffar fortfarande våra svenska vänner varje lördag och äter middag ihop.

    Svetlana vet inte om, eller när, hon kommer att återvända.
    – Jag planerar inte för framtiden. Men efter kriget kan jag hjälpa till att bygga upp Ukraina, särskilt skolverksamheten som jag lär mig mycket om här i Sverige genom jobbet. Ni har många bra saker i den svenska skolan som vi kan ta inspiration av i Ukraina. Simundervisning på skoltid till exempel, det har vi inte i Ukraina. Och hur ni arbetar med barn med funktionsvariationer. Det är inte bara byggnader som rasar i krig. Även människor rasar samman, hela samhällsuppbyggnaden. Vi kommer att behöva lära oss på nytt hur vi ska leva, när kriget äntligen tar slut.

    Att tvingas fly sitt hemland sätter djupa spår. Svetlana försöker att tänka positivt, och följa rådet från hennes vän vid fronten.
    – Jag försöker glädjas åt det lilla. Att våren är på väg, att barnen får nya vänner. Vi försöker leva ett så normalt liv det går. Min man får skydda vårt land, jag får skydda våra barn. Det är våra mål just nu. 

  5. Antalet anmälda brott i centrala Göteborg har halverats

    Kommentarer inaktiverade för Antalet anmälda brott i centrala Göteborg har halverats

    500 ledare från Göteborgs Stads alla förvaltningar och bolag fick i veckan höra hur Skyddsvärnet i samverkan med flera andra aktörer bl.a lyckats få ner antalet anmälda brott i centrala Göteborg med hälften från starten år 2016. I trygghetsarbetet bidrar vi med POP in, Skyddsbussen och Värnet och därmed hjälp till arbete, bostad, studier och psykisk hälsa.

    Klicka här och se en film om trygghetsarbetet.

    På bilden: Lotta Rosander, socialförvaltningen centrum, Ola Skogsberg, Kommunpolis, Mats Hedenskog, direktor Skyddsvärnet

  6. Vi är redo att hjälpa ukrainska flyktingar

    Kommentarer inaktiverade för Vi är redo att hjälpa ukrainska flyktingar

    Vi är redo att hjälpa! Skyddsvärnet följer precis som resten av världen den katastrofala händelseutvecklingen i Ukraina. Som alltid i krig är det civilbefolkningen som drabbas hårdast och vi lider med alla som nu tvingas fly för sina liv. Under flyktingvågen 2015 var vi en av alla civilsamhällesorganisationer som snabbt ställde om och hjälpte till i mottagandet. Och vi är beredda att göra det igen. Nu förbereder vi oss för att ta emot de ukrainare som söker skydd i Sverige. Vi har boende, krisstöd och resurser för att hjälpa. Vi gör det tillsammans med våra kollegor inom Famna Väst och i nära samverkan med Göteborgs Stad och andra hjälporganisationer.

    Vi på Skyddsvärnet uppdaterar vårt arbete för ukrainska flyktingar och på vilka sätt du kan stötta oss på sociala medier. Följ oss gärna!
    Du kan också läsa mer här.

    Så här kan du anmäla intresse av att välkomna ukrainska flyktingar till ditt hem

    Vi får många frågor om hur en kan anmäla intresse av att välkomna ukrainska flyktingar till sitt hem. Vi på Skyddsvärnet har tyvärr ingen möjlighet att förmedla privatbostäder, men vi rekommenderar istället att anmäla sig till någon av följande organisationer:

    Räddningsmissionens Hjärterum: https://raddningsmissionen.se/hjarterum-ukraina

    Help Ukraine Gothenburg: https://forms.gle/B5cq1iAP29KbExzJ7

    Vårt arbete med att erbjuda boende och stöd till ukrainska flyktingar i vår egen fastighet

    Våra första familjer har installerat sig hos oss och trivs efter omständigheterna bra. Tusen tack för all support!

    I filmen nedan berättar vi om förberedelser inför att ta emot flyktingar till ett av våra boenden.